Nu har Rasmus börjat på viltspårkurs. Viltspår är enkelt för hundar som gillar att spåra, och även enkelt att genomföra. Det enda som behövs är en spårsele, 10 meter lina, spårmarkeringar, droppflaska för blod och en rådjursklöv. En del föredrar älgklöv, men den är betydligt tyngre att släpa på i skogen.

Rasmus har alltid gillat att spåra, även som liten valp, och tar till nosen i alla lägen. Ibland har jag undrat om han behöver glasögon, för det är mycket sällan han använder sig av synen. Men det är ganska naturligt när man är en hund!

Hundar som är utbildade i viltspår kan användas till eftersök av trafik- eller skottskadat vilt av både polisen och jägare som måste ha tillgång till utbildad eftersökshund. För att bli viltspårchampion måste en hund vara skottfast och klara tre första pris i öppen klass för minst två olika domare. Dessförinnan måste de ha klarat ett anlagsprov.

Bedlington terriern som ras verkar vara utmärkt som viltspårhund med sitt lugna temperament. En viltspårhund måste vara spårnoga, lugn och tysta. Den får inte gnälla, gny eller skälla, utan ska ta sig fram lugnt och stilla i skogen för att inte stressa det skadade viltet. En Bedlington terrier kan därför bli en idealiskt viltspårhund. Under kursens gång har vi lärt oss en hel del som vi gärna delar med oss av.

Sex goda råd vid viltspårträning:
- Var som en blind höna efter hunden. Tro inte att du vet vart spåret går, även om du som förare ser spårmarkeringarna. Lita på hunden, som vet bäst. Det är inte alltid som hunden går precis efter spårmarkeringarna, ofta kan det vara flera meter vid sidan av. I gläntor kan spårvittringen dra iväg, särskilt om spåret är ungt.
- Låt hunden jobba ifred. Om hunden tar kontakt med dig som förare, så beröm den bara lugnt, så att hunden blir säker och kan jobba vidare själv.
- Låt hunden själv lösa problemen så långt det är möjligt. Börjar du hjälpa hunden när den söker hjälp, så kommer den säkert att överlåta problemlösningen även framåt åt dig.
- Gå i lugn takt efter hunden. Har hunden bråttom så håll emot försiktigt i linan. Öka inte takten, annat än när du måste släppa linan och gena.
- Undvik att trampa på spårlinan. Låt den löpa lätt i handen. Om hunden går runt träd, släpp linan och gena snabbt och tag linan igen. Låt den inte fastna i träd eller grenar så att det stoppar hunden i spårarbetet. Försiktiga hundar kan uppleva det som obehagligt om det blir ryck i linan.
- Ha alltid en liten vattenflaska i fickan. När du märker att hunden kroknar, det kan hända om det är väldigt varma dagar som hunden spårar, så behöver nosen fukt. Luktreceptorerna torkar lätt i nosen när det är varmt och behöver vätskas på. Hunden behöver inte dricka, utan du ska bara vätska nosen. Det är även tillåtet att göra under tävling. Tala bara om för domaren att du behöver vätska på hunden.

Lycka till med träningen!

Första spåret
Nu ska vi lära oss att spåra. Rasmus tycker det är jättekul. Matte Lena har ett förflutet som jägare och har tidigare utbildat både tax och schäfer som eftersökshundar, men det var för över tjugo år sedan. En skön lördagsmorgon med strålande sol i mitten av april träffas vi för att lägga det första spåret som blir ett rakt spår, ca 150 meter långt i omväxlande skogsterräng. Matte fick lägga ett spår åt en Rhodesian Ridgeback, som gått på blodspår tidigare. Peace a cake. Hon fullständigt stormar fram genom spåret, genar och fuskar. För enkelt. Men vänta bara!

Rasmus är nybörjare på blodspår. Efter ungefär 45 minuter är det dags att släppa på. Rasmus nosar runt den uppsparkade skottplatsen mycket noga, slickar i sig bloddropparna och vet inte riktigt vad han skulle göra härnäst. När blodet är uppslickat gick ”femkronan” ner, han börjar försiktigt spåra sig framåt, snurrar runt lite, för spåret är färskt och ligger högt, kommer tillbaka till spåret och fortsätter. Lugnt och metodiskt går han spåret framåt, långsamt för han måste ju slicka i sig varje bloddroppe. Det tar lite tid, men lyckan är stor när han kommer till slutet och hittar den spännande rådjursklöven som han får som belöning. Omdömet från kursledaren Lasse Lundberg blev: Kanon, en perfekt start, lugn och sansad, spårnoga. Nästa gång kommer Rasmus veta bättre vad det är fråga om och vad han ska göra.

-Vad är det jag skall göra? verkar Rasmus tänka.

-Jasså, spåra! det luktar och smakar gott!

-Vad är det här? Får jag ta den?

Rasmus bär rådjursskanken stolt tillbaka genom skogen.

Andra spåret
En skön kväll i början av maj var det dags för Rasmus att gå sitt andra spår, ca 400 meter långt, två vinklar och med en oblodad sträcka på ca 10 meter. Efter en timme var det dags att släppa på. Den här gången visste Rasmus på en gång vad han skulle göra. Vi undersökte skottplatsen tillsammans och sedan började han spåra. Snabbt gick det, flera gånger kollade han bakåt så att matte hängde med i linan. På en öppen plats tappade han spåret. Letade runt, runt tills han kom på spåret igen. Han visste precis vad han skulle leta efter och var otroligt fokuserad på sin uppgift ända till slutet där belöningen fanns, råddjursklöven som han fick bära tillbaka till bilen.

Tredje spåret
En varm lördagsmorgon några dagar senare var det dags för det tredje spåret, ca 500 meter långt, fyra vinklar varav en oblodad samt en oblodad raksträcka. Den här gången fick spåret ligga i två timmar innan det var dags för påsläpp. Rasmus tog spåret direkt vid skottplatsen, spårade framåt till en tall där det blev stopp. Hoppsan, det hade visst blivit blod på spårmarkeringen. Efter att ha hoppat runt den ett tag fick han spårvittring och fortsatte framåt i raskt tempo. Matte Lena hade jobbigt att hänga med och fick bromsa lite i linan. Över stock och sten gick det. Även den här gången tappade Rasmus spåret, men letade runt och fick snart vittring igen. Spårslutet kom ganska snabbt. Senare visade det sig att två spår korsat varandra och Rasmus tagit fel slut, men hur skulle han kunna veta det. Inte jag heller, så vi var nöjda. Hade det varit anlagsprov idag så hade Rasmus blivit godkänd enligt kursledaren Lasse Lundberg. Det var flera hundar som kroknade och fick vätskas på innan de kunde spåra vidare, för det var otroligt varmt. Trötta men nöjda åkte vi hem och vilade efter fem timmar i skogen.

Fjärde spåret
Veckan efter gick Rasmus sitt fjärde spår, ca 600 meter långt, fyra vinklar varav en oblodad samt en oblodad raksträcka. Längden räcker nu för att klara anlagsprovet och även för tävling i öppen klass. Men spåret måste ligga längre, mellan fem och tolv timmar och det ska vi träna på framöver.

Det fjärde spåret låg närmare tre timmar innan jag släppte på. Rasmus tog spåret direkt vid skottplatsen, spårade lugnt och metodiskt och i ett ganska raskt tempo. Vid tredje vinkeln tappade han spåret och började söka runt. Det blev en ganska lång ringning och Robert, kursledaren, tyckte att jag skulle ta tillbaka honom. Han tog spåret direkt igen från vinkeln och fortsatte framåt. Rasmus tappade spåret ytterligare en gång. Det visade sig att spårläggarna ånyo korsat varandra. Men när jag tog tillbaka honom så tog han spåret korrekt igen. Rasmus visste på en gång var spåret fortsatte. Han jobbade spårnoga framåt tills vi kom till en väg som korsade spåret. Han spårade över vägen och var på rätt spår. Men ringade och gick tillbaka och sökte där han tappade spåret. Jag tog honom över vägen och han började spåra längs vägen istället. Förmodligen hade en bil som kört över vägen tagit med sig blodvittringen. Jag fick visa honom en blodfläck och han började spåra igen till slutet där klöven fanns. Det var ett svårt spår för en så nyutbildad hund, men Rasmus klarade uppgiften galant.

Kung Seven, FINUCH SVCH SUCH Isotop´s Message In A Bottle, den enda Bedlington terriern hittills som är viltspårchampionen i hela Skandinavien, var också med denna dag och fick ett eget spår. Det blev ett tufft spår som han klarade galant efter mycket jobb. Stolt kom han tillbaka till oss andra med klöven i munnen och visade oss att han just är den champion han är.

Femte spåret
Tokvinklar. Det har vi tränat på idag. Och nog kan det bli tokigt. Det kan bli lite krångligt i skogen när spåret ska läggas, och man som spårläggare ska hålla ordnign på både längd, antal vinlar och var man är. För man vill ju hitta hem igen. Nu är längden ca 600 meter med fyra vinklar, varav en ska vara en tokvinkel, en obladad vinkel samt en oblodad raksträcka.

Rasmus spår hade legat ca en timme när det var dags för påsläpp. Det är svårare att spåra unga spår, eftersom vittringen kan ligga högt och dra iväg. Rasmus tog spåret direkt vid skottplatsen och spårade raskt framåt. Ringade vid första vinkeln, som alltså var tokvinkeln. Han ringade stort och åt höger som han alltid gör. Det är bra att hundar ringar rejält och snart var han på spåret igen utan hjälp. Den här gången gick det snabbt framåt och jag fick hålla emot lite i linan. När alla vinklar var avklarade kom vi plötsligt till ett jättestort dike. Rasmus spårade rakt fram till dikeskanten, men blev tveksam. Diket var ca 1 ½ meter brett och ca 1 meter högt. Vad skulle han göra? Han tvekade och tog kontakt med mig frågande. Jag hjälpte honom med att visa på en blodfläck precis i dikeskanten, och då hoppade han tveklöst över. Det var värre för mig som fick klättra ner och klättra upp och då var Rasmus redan tio meter före mig. Han spårade noga och stannade vid spårslutet där också klöven fanns. Matte kom flåsande en bra bit efter. Viltspår går över stock och sten, uppåt och nedåt och kan vara lite krävande för konditionen ibland.

Sjätte spåret
Redan på fredagskvällen träffades spårläggargänget för att lägga spåren. Det blev ett långt spår, för Viktoria och jag gick bort oss i skogen. Naturligtvis lyckades vi korsa ett annat spår när vi irrade omkring, innan vi till slut kom ut på den stora vägen, en bra bit bort.

På lördagsmorgonen var det dags att släppa på. Då hade spåren legat mer än 14 timmar. Rasmus tog sitt spår direkt vid skottplatsen, men spårade i mycket lugnare takt, för han upptäckte att spåret inte var så färskt och att han var tvungen att jobba lite hårdare. Första vinkeln var oblodad, inga problem. Inte andra, tredje eller fjärde heller. Den oblodade raksträckan hade vi lagt i uppförslut, vilket är svårt att klara för en hund. Rasmus började ringa och jag märkte att han spårade lite sämre. Så fort jag såg att han åter var på spåret kommenderade jag honom att stanna och tog fram vattenflaskan. Jag vattnade på nosen och därefter spårade Rasmus till slutet utan problem. Det blev som sagt ett långt spår, över 800 meter. Helt klart ett spår som var kvalificerat för öppen klass som Rasmus klarade utan problem. Nu börjar det dra ihop sig för anlagsprov.